Nej, ingen förändring. Fortfarande samma värkande behov av att få åstadkomma något. Som när man ser det första vattnet som regnar och landar på den hårda asfaltstrottoaren. Trots att man är missnöjd och så lagom sur över regnandet kan man inte låta bli att känna vemodet växa med regndroppens öde. En regndroppe som fallit en sådan lång väg, en så lång väg för att bara sluta på en trottoar. Jag får ju inte ens falla nu. Jag bara står där, helt stilla utan att göra något för någon. Eller jo, jag hämtar korsordspennor två meter bort från disken.
Jag ska inte klaga, egentligen har jag inget emot det. Men jag hade gärna velat göra något mer värdefullt för människor än att tipsa dem om att köpa fyra pocketböcker och endast betala för tre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar